Orsaker till förändringarna i fiskbestånden

Fiske anses idag vara den helt dominerande faktorn bakom kollapsen av fiskbestånd och storlekminskningen av rovfiskar i Västerhavet (Cardinale och Svedäng 2004, Cardinale m. fl. 2009a, Cardinale m.fl. 2009b, ICES 2010, Svedäng m. fl. 2010), och den viktigaste orsaken till minskningen i Östersjönbestånden av torsk under 1980-talet (Casini m. fl. 2008, Österblom m. fl. 2008).

Klimatvariationer, som t.ex. den Nordatlantiska oscillationen (NAO) kan få stora effekter på planktonsamhället och anses ha bidragit till förändringarna i fisksamhället i både Nordsjön och Östersjön. I slutet av 1980-talet svängde NAO till ett varmare klimat i Nordeuropa, vilket ökade mängden växtplankton och ändrade artsammansättningen av zooplankton, vilket i sin tur kan ha missgynnat rekryteringen av torsk både i Nordsjön (Beaugrand m. fl. 2000) och i Östersjön, och gynnat rekryteringen av skarpsill i Östersjön (MacKenzie and Köster 2004, Alheit m. fl. 2005, Möllman m. fl. 2008, Möllman m. fl. 2009).

I Skagerrak hittas dock inget samband mellan rekrytering unga torskfiskar och förändringar av NOA eller zooplankton (Fromentin m. fl. 1998), och det finns inget stöd för att rekryteringsproblem hos torsk bidragit till kollapsen av bestånd i Skagerrak och Kattegat (Cardinale och Svedäng 2004).

Klimatdrivan vattenflöden anses också ha bidragit till minskningen av torsk i Östersjön sen 1980-talet. I Östersjön påverkas torskbestånden av inflöden av salt, syrerikt vatten från Nordsjön som bestämmer rekryteringsförhållanden i djuphålorna där torsken leker. Hög salthalt gynnar också den zooplanktonart som tycks vara viktigast för torsklarver (Möllmann m. fl. 2008). Sedan mitten av 1980-talet har frekvenserna av dessa inflöden minskat, vilket ökat utbredningen av syrefria områden och minskat områden där torsken kan leka (Andersson 2010). Idag tros torsken endast kunna leka i Bornholmsbassängen, medan reproduktionen i Gdanskbukten och Gotlandsdjupet troligen upphört (Cardinale och Svedäng 2011). Den minskade tillgången på lekområden för torsk i Östersjön anses därför ha bidragit till den kraftiga minskningen av torsk, men inte vara den viktigaste förklaringen eftersom bestånden av torsk inte ökat under senare tid när större inföden av vatten från Nordsjön skett (Casini m. fl. 2009). Istället anses överfiske vara den viktigaste förklaringen till torskens nedgång i Östersjön (Casini m. fl. 2008, Österblom m. fl. 2008). Detta stöds också av att torskbeståndet i Östersjön återhämtat sig under senare år, efter en kraftig minskning av fisketrycket, trotts att frekvensen av inflöden inte ökat eller att klimat eller planktonsamhället ändrats (Cardinale och Svedäng 2011).