Lokala bestånd kräver anpassad förvaltning

Texten ”Lokala bestånd kräver anpassad förvaltning” är skriven av Kerstin Johannesson, professor i marin ekologi vid Göteborgs universitet och medarbetare vid Havsmiljöinstitutet.

Varje älv har sin lax …

I Sverige finns ett 20-tal älvar med Atlantlax, Salmo salar. Det har länge varit känt att laxarna återvänder efter sin uppväxt i havet till den älv där de en gång föddes. När vattenkraften tog älvarna i anspråk och förhindrade laxvandringar startades kompensationsodlingar av lax som utgick ifrån lokala laxbestånd. Tanken var att laxarna har lokala anpassningar till sina respektive älvar, och om inte varje älvs specifika ”laxgener” bibehölls skulle älvarna mista sina laxbestånd.

Idag är laxens genetiska variation kartlagd i detalj med modern DNA-teknik. Resultaten visar omfattande genetiska skillnader mellan olika laxbestånd. Dessa har delvis uppkommit genom laxens så kallade homing-beteende, i kombination med olika lokala förutsättningar. Andra skillnader har orsakats av att olika populationer av arten lax övervintrade på olika ställen i Europa under den senaste istiden.

… och varje vik har sin torsk

Runt Sveriges kuster simmade tills för ett par decennier sedan goda bestånd av torsk. Torskbestånden har under senare år decimerats kraftigt, på grund av överuttag genom fiske på torsk som målart, eller som bifångst. Yrkesfiskaren och sportfiskaren har sedan långt tid tillbaka skilt torskar som fångas kustnära, så kallad ”bergtorsk”, från annan torsk. Skillnaderna i framförallt färg har förklarats som skillnader i diet. Oavsett om det är maten eller något annat som ger färgen, så indikerar skillnaderna att torsken kan vara stationär med lokala bestånd. Idag har torskens genetiska variation blivit kartlagd, och den visar ett mönster med många lokala bestånd som är genetiskt skilda från varandra.

Runt Skagerraks kuster har varje norsk fjord ett eget torskbestånd. Utmed svenska kusten saknas idag lekande torskbestånd i nästan alla de fjordar som för bara några decennier sedan hade goda bestånd. Men den genetiska analysen av ett av de sista fjordbestånden i Gullmarsfjorden visar att även svenska kustbestånd är, eller har varit mycket lokala. Visserligen driver torsklarver från Nordsjön till svenska västkusten där de tillbringar uppväxten, men de vänder redan som unga tillbaka till Nordsjön igen.

Öresund är det enda område runt svenska kusten som fortfarande har ett starkt torskbestånd. Här har ett trålförbud sedan 1930-talet ”räddat” det lokala beståndet. I Östersjön öster om Bornholm finns idag endast ett lekbestånd kvar: det så kallade östra beståndet. Detta bestånd är tydligt genetiskt isolerat från bestånden i Öresund, Kattegatt och Skagerrak, och även till viss del från beståndet väster om Bornholm. Det östra beståndet har under lång tid anpassats till Östersjöns speciella salthalt och temperatur, till exempel leker dessa torskar under sommaren, istället för under vintern som många andra bestånd. En annan skillnad är att deras ägg flyter vid en lägre salthalt än västkusttorskens ägg.

nästa sida >>